Om risksamhället – om en värld som upplevs som farligare att resa i men inte är det

Gasmask

Vi lever i ett tidevarv då världen upplevs som mer hotfull än vad den egentligen är på grund av den nya teknologin, och mediernas förändrade rapportering av världen. Dels så färdas nyheter om katastrofer och attentat snabbare till världens alla hörn, dels finns det fler medier. Detta får det att framstå som om världen blivit en farligare plats att leva i. Att detta leder till ökade stressnivåer i samhället råder det ingen tvekan om. Men hur ligger till med resandet i samband med all katastrofrapportering? Påverkas våra resevanor?

Enligt en amerikansk studie som syftade till att identifiera vilka faror turister upplever när de åker utomlands så påverkas inte resvanorna så mycket som man kan tro.

I studien tittade man bland annat på effekterna av terrorism och utbrott av sjukdomar som SARS och fågelinfluensan på Thailands besöksnäring. Vad man kom fram till var att folk inte slutar resa helt men istället väljer andra, mer upplevt trygga alternativ.

När det föreligger en hög upplevd risk för till exempel terrorism så väljer man istället väljer att resa till en mindre farlig destination. Men reser gör man. Låt oss titta lite närmare på vad sociologer kallar ”risksamhället” och varför vi år 2013 anser världen vara en mer hotfull plats än någonsin, trots att det i själva verket förhåller sig precis tvärtom.

Stress och risksamhället – världen har aldrig upplevts som mer hotfull

Jorden sett från rymdenStress blir ett alltmer vanligt samhällsproblem och orsakerna till det är mångfaldiga. I denna artikel tittar vi på hur medier och andra faktorer skapat ett “risksamhälle”. Vi tar vår utgångspunkt i flera framstående sociologers verk som satt fingret på problemet under de senaste 20 åren, hur samhällsförändringar skapat den perfekta grogrunden för stress.

Risksamhället

Begreppet risksamhället myntades av den tyske sociologen Ulrich Beck. Han hävdar att moderna samhällen producerar risker. Beck fokuserar först och främst på ekologiska risker, men exempelvis också på militära risker och nya typer av fattigdom. Det moderna utvecklingsbegreppet stipulerade att ständiga teknologiska och vetenskapliga framsteg leder till ett bättre samhälle är inte längre lika slagkraftigt. Beck hävdar att de risker som moderna samhällen producerar utvecklas alltför systematiskt för att begreppet fortfarande ska ha någon giltighet. Kampen om det dagliga brödet har försvunnit till förmån för en konflikt om att undvika vissa riskabla framtidsscenarier

Problemet är, som Harste som sammanfattat flera sociologiers teorier om ämnet, i hög grad knutet till de risker som ligger i att vi producerar irreversibla skador i vår omvärld. Visserligen utvecklades tidigare samhällen också irreversibelt, men i det senmoderna samhället är de invecklade på ett irreversibelt sätt i förändringar som inte kan återställas genom att till exempel plantera nya träd i den skövlade regnskogen.

Eftersom förstörelserna griper tag i varandra i det ekologiska kretsloppet skapas det en överproduktion av risker och förstörelse: Begreppet risksamhälle är därför i grunden knutet till det förhållandet att risker inte längre bara är något man nyckfullt utsätts för utifrån, utan det har främst blivit något som samhället skapar på egen hand. Som till exempel översvämningarna som drabbat stora delar av Europa och Nordamerika de senaste åren.

Nya faror är ett stressmoment i sig

Sociologen Giddens menar att den postmoderna världen inte nödvändigtvis är apokalyptisk eftersom den producerar fler risker, utan snarare på grund av att den introducerar risker som tidigare generationer inte behövde konfronteras med.

Han hävdar att risken för massdestruktion består så länge det finns kärnvapen och nya högteknologiska vapen uppfinns (som till exempel biologiska eller kemiska vapen, kärnvapen etc.). Dessutom har naturen, enligt Giddens, nått sitt slut i en viss mening eftersom den inte längre existerar oberoende av det sociala livet. Den är underkastad människan. Detta medför att risken för en ekologisk katastrof är oundviklig.

Andra risker i det nutida samhället, enligt Giddens, är den globala ekonomins totala sammanbrott. Detta varnade han för flera år innan den faktiskt blev en verklighet 2008. Sedan dess har oro för ekonomin lett en ökad psykisk ohälsa i stora delar av västvärlden, och stressnivåerna är till synes rekordhöga i samhället.

Tips på en sida som skriver om hur man motverkar stress, etc.

Miljörörelsen menar väl men spär på stressen

Harste påpekar att den nya ekologiska medvetenheten utan tvivel markerar något nytt. Han menar att produktionen av risker bottnar i beslut, som leder till större eller mindre risker. Det postmoderna samhället är därför mer beroende av reflexiv kunskap på ett nytt sätt. Med det menas att vi genom eftertanke måste förstå vilka risker som hotar oss. Vi tvingas förstå att risker inte enbart är något objektivt och okontrollerbart som hotar oss. Men främst ligger kanske risken i att vi inte accepterar de risker som verkligen föreligger vilket också är en grogrund för stress i sig.

Här har förstås pressen en stor och viktig roll att spela. Lasch går så långt att han till och med hävdar att pressens ständiga publicitet och dramatisering kring de risker som mänskligheten står inför idag visserligen är nödvändig, men samtidigt har den blivit rutin. Och detta ständiga tal om den nära förestående domedagen skapar en apatisk reaktion på den individuella nivån. Dessutom har undersökningar visat att den skapar stress hos den enskilde individen.

Mediernas katastrofrapporterting

MedierKatastrofer och hotbilder av alla de slag är något som medievetare hävdar är frekventa på tidningarnas förstasidor eftersom det är sensationsjournalistik som är lättillgängligt och fångar läsarens uppmärksamhet. Tidningarna använder sig alltså av krisscenarion för att sälja mer upplagor i en utsatt konkurrenssituation och för att det leder till fler “klick på annonser”.

Journalisterna har visserligen en plikt att förmedla nutida, och nära förestående hotbilder till läsarna, men deras bevakning är inte nyanserad utan snarare katastrofbetonad.

Deras överdrivna fokus på miljöfrågor ur ett hotfullt perspektiv, naturkatastrofer (till den här kategorin räknas till exempel också “växthuseffekten” och föroreningsolyckor av alla de slag), ekonomiska hotbilder (krisscenarion som till exempel sysselsättningsbrist, konjunktursvackor, sjunkande börsvärden, nedrustning av välfärdssystemet etc.), samt en fokusering på kärnvapen och atomkraftsfaran i allmänhet (härdsmältor, läckage, osv.) målar upp en bild av jorden som ett enda stort katastrofområde.

Det är väldigt svårt för den enskilde individen att värja sig mot alla dessa hotbilder och en ökad stress blir en naturlig reaktion.

Källa: Bongkosh Ngamsom Rittichainuwat, Chakraborty, G., Perceived travel risks regarding terrorism and disease: The case of Thailand, Tourism Management (2008), doi:10.1016/j.tourman.2008.08.001

Leave a Reply